En vandring i Himalaya

Det var något jag drömt om sedan min ”sturm und drang”-period i tonåren, att vandra i Himalaya. Nu var det äntligen möjligt att genomföra drömmen. Det skulle emellertid visa sig att det var en viss skillnad mellan dröm och verklighet. Drömmens Himalaya var späckad med andlig mystik. Jag hade slukat litteratur om heliga män och undangömda dalar. Jag hade hoppas på att jag åtminstone skulle känna en helig förnimmelse på de högre altituderna fastän jag insåg att sannolikheten att jag skulle snubbla över någon upplyst eremit eller såg en glimt att snömannen var tämligen liten.

Vår resa började med några dagars vistelse i den smått kaotiska nepalesiska huvudstaden Kathmandu där turister, övervintrade hippies, lokala försäljare plus taxiförare, motorcycklister, hundar, kossor och övriga stadsbor trängdes i de smala gränderna i turistkvarteren. Där fanns det gott om heliga män. Nåja, heliga och heliga. De var effektfullt målande och mycket medvetna om turisternas kameror. Staden var något utmattande i sin intensitet men inte destu mindre fascinerande i sin färgrikedom och myllrande befolkning. Här var det gott om tempel och små kultplatser insprängda mellan Internetcaféerna och suvenirshoparna. Allt som en europeisk turist skulle kunna önska sig fanns och köpa. Det fanns till och med Irländska pubar. Ingmar (den ena av mina reskamrater) konstaterade dock de inte hade guinness alltså kunde det inte vara någon irländsk pub. Vi började snart längta till det riktiga äventyret. Vi hade fått en glimt av det vid en utflykt till en närbelägen bergstopp där vi kunde se soluppgången över Himalayas toppar. Det var en kort glimt för sedan drog molnen in igen över de snöklädda topparna.

Äntligen tidigt en gryning lyfte det lilla plan som skulle ta oss upp till Himalaya. Det landade sedan på vad som vi senare fick veta ansågs vara världens farligaste landningsbana endast fyrhundra meter lång och sluttande så att motlutet skulle hjälpa till att bromsa planet. Det var kristallklart och det första vi ser är en fantastisk bergstopp. Vi var upprymda och kanske redan lite yra av den syrefattiga luften på 2800 m.

Efter en mäktig pankaksfrukost började vi vår vandring. De två första dagarna var njutbara på lagom höjd med fina små byar, blommande rhododenrum och vita toppar som skymtar. Sedan i slutet av andra dagen möter vi den första rejäla stigningen, 600 meter på ett par timmar. Nu börjar syrebristen bli mer än ett skämt. Kort sagt fler andetag per meter. Det andliga höjderna blir konkret verklighet. Ändå har vi turen att i det klara vädret se Mount Evrest sticka upp över en bergskam.