Rapport Makrinitsa september-99
(Publicerad i akvarellen)
Jag är på väg uppför stigen bakom hotellet. Den slingrar sig varannan meter och stiger brant. Jag är tungt lastad för jag bär på min största plywoodskiva och i ryggsäcken har jag förutom de vanliga målargrejorna dessutom två liter vatten. Lyckligtvis är det inte så varmt. Det är mulet med antydan till duggregn i luften. Platsen jag sett ut ligger tjugo meter ovanför Makrinitsas kyrka med en spännande vy över uråldriga skiffertak och klocktornet. Problemet är bara att hitta någonstans att sitta. Plana ytor hör inte till vanligheterna i Makrinitsa. Det blir till att parkera direkt på stigen där den tillfälligt planar ut och hoppas på att inga klövjehästar lastade med byggmaterial ska förbi. Det hör nämligen till vanligheterna.
Så äntligen! Nu är skivan uppallad någorlunda vågrätt och jag har plockat fram allting, blandkoppar, vatten, penslar, etc. Duggregnet faller tätare. Jag tittar upp mot himlen. Blåsvarta moln driver in över bergen. Det lättar nog snart. Jag skissar lite så länge. När skissen är färdig har duggregnet övergått i regn. Jag ger upp. På den tid det tar för mig att rafsa ihop allting har regnet hunnit bli ösregn. Jag störtar utför berget så snabbt det går men är ändå rätt så blöt när jag kommit in i hotellvestibulen.
I det gemensamma vardagsrummet bildas det snabbt en provisorisk ateljé. Vi är fem sex målare som ömsom målar ömsom beundrar ovädrets raseri. Den lilla stigen utanför har förvandlats till en störtflod.
Vi var nitton akvarellister som försökte oss på Philionbergens underbara men motivmässigt svåra vyer. Vi hade sammanstrålat på Kastrup i Köpenhamn och därifrån flugit till Tessaloniki. Från Tessaloniki hade vi chartrat en buss som skulle köra oss till Volosbukten och sedan upp i bergen. Det var sent på kvällen när vi äntligen anlände så vi såg inte vad vi anlänt till.
Först dagen därpå gick det upp för oss exakt hur pittoresk byn var. Små vita hus klamrar sig fast på en brant bergssluttning. Inte mindre än nitton kyrkor på en by med åttahundra innevånare och små knaggliga stenlagda stigar som slingrar sig mellan husen. Långt under oss ser vi hur tydligt som helst storstaden Volos. Ändå kunde den inte kännas mer avlägsen. bortom Volos breder Volosbukten ut sig. Havet går i ett med himlen så att bergen på andra sidan bukten verkar nästan sväva. På närmare håll ser vi andra byar klamra sig fast på bergsluttningarna runt omkring och hur vägarna slingrar sig i snäva serpentiner upp mot oss.
Det var alldelens för vackert. Problemet är hur man nalkas ett så här bedövande vackert landskap med en så pittoresk liten by. Staffan Snidare utbrast gång på gång som om det vore en besvärjelse ”måla ljus inte hus”, och så är det givetvis. Man inte bör nog försöka göra någon exakt beskrivning Makrinitsa med omgivande landskap utan istället försöka förmedla något av platsens känsla. Men det är lätt sagt när känslan är detta intensiva ljus som faller dess förödande pittoreska hus.
Somliga av oss löste problemet genom att endast samla intryck eller möjligen göra en och annan skiss ute och sen sitta i ateljén och måla. Gertrud Andersson abstraherade sina intryck och omvandlade dem till något såg ut som en futuristisk rörelsefantasi. Johan Lamm övergick strax till att experimentera med diverse extrakt och tinkturer som om han likt en alkemist sökt omvandla livlösa pigment till guld. Och nog glimmade till här och var på hans lappar men själv förklarade han frankt att han endast fått fram råmaterial som kanske om några månader kunde bli färdiga verk.
Andra av oss gav sig ut och prövade lyckan i olivlundar, gränder och bergstoppar i kamp med vädrets makter, skällande hundar och nyfikna bybor.
Jag Hans Jäderberg och Bengt Larsson klättrade en dag högt ovanför byn för att slippa de pittoreska gränderna. Svetten lackade, grönskimrande skiffer smulades sönder under våra fötter och doften av timjan och isop retade våra näsborrar. Men väl uppe blåste det kallt och skurarna avlöste varandra så vi fick ge upp efter ett par timmar.
Varje plats har sina problem sa Bengt vid ett annat tillfälle. Det var då hela gruppen var på gemensam utflykt över philionbergen till Ag ionnis en by nere vid havet med långa vita sandstränder. Visst hade han rätt. Just som jag började komma underfund Makrinitsas pittoreska gränder så bar det iväg till Ag ionnis med dess turkosblå vatten och kritvita sandstränder. Det var bara ett börja om från början.
Man kan prova att inte måla det vackra. Katherine Stangertz gjorde sin (i mitt tycke) bästa akvarell när hon bland alla dessa vackra hus valde att måla Makrinitsas busskur. Busschauffören bara skakade på huvudet när han efter åtskilliga vändor inte kunde behärska sig längre utan var tvungen att kliva av och se vad hon målade.
Makrinitsa kommun ställde oerhört generöst upp för oss med ateljé och material i gengäld skulle vi som brukligt på Akademierna skulle våra ansträngningar redovisas i en utställning. Framemot slutet av våra två veckor så började nerverna göra sig gällande och vi började bry våra huvuden med vilka målningar vi skulle ha med eller om vi ens hade några målningar som var värda att ha med. Det visade sig att alla kunde plocka fram något som de var nöjda med och utställningen blev något av en succé hos Makrinitsas socité.
Det är först nu på senhösten jag börjar få riktigt klart för mig vad de där två veckorna gav mig. Först tyckte jag att min skörd av lyckade akvareller var alldelens för dålig. Jag var lite besviken på mig själv men så gick jag igenom mina bilder och såg att jag börjat att upptäcka ett annat sätt att måla. Med mig hem hade jag också en massa minnen i form av valnötter cypresskottar fikonlöv och en vit sten. Den hade sin egen historia.
En dag delade flera målare på en taxi ner till en av stränderna på andra sidan halvön. Jag stod som åsnan mellan hötapparna men valde till slut Makrinitsas olivlundar framför okända stränder men sa till Staffan Snidare att han skulle måla 
ordentliga akvareller så att jag kunde se hur det var på den där stranden. De återvände sent på eftermiddagen. Vid middagsbordet räckte Staffan mig en vit sten stor nog för mig handflata. På den var det ett penseldrag Manganeseblå. ”Så var det!” sa Staffan till mig med eftertryck.
