Hasse Karlsson -02

Att vara enkel eller inte, det är frågan

Rapport Hasse Karlsson juni-02

Dag 1

Vi samlas vi tiotiden på Pensionat Blåsingsborgs innergård. Det är fjärde sommaren jag går hos Hasse och målar.
Jag tror det var en sommar på Gerlesborg som jag första gången såg Hasse Karlssons akvareller på en utställning. Det var några stilleben. Jag blev fullkomligt bergtagen. Att jag skulle få gå en kurs med Hasse Karlsson som lärare var något jag bara kunde drömma om. Tänk att kunna låta två färgfält mötas så att de bara råkar bli en skånegård på det sättet som bara Hasse kan.

En dag var den bara där. Annonsen för Hasses Kurs på Österlen. Det var fyra år sedan nu och jag har inte missat en kurs.

Han börjar som vanligt med att berätta om vad han har med sig när han målar och hur det går till. Och det blir som vanligt när Hasse berättar, underfundiga och smått poetiska betraktelser ur en målares vardag. Det kan handla om något så banalt som hur det grovgrängade Arches sliter ner en mårdhårspensel på fyra månader men hur även denna nedslitna pensel har sitt användningsområde.

Efter en kort lunchfika åker vi till Ravlunda skjutfält. Det ska inte vara för svårt i början med för mycket att måla menar Hasse. Det var det inte heller. Inga störande hus eller båtar, knapp ens ett träd, bara heden, havet och himlen, som för övrigt var knallblå. Det var jätte svårt för hur målar man något sådant utan att det blir enformigt. Jag avverkade snabbt de två stora arken och hade sedan bara vykortsstora lappar kvar. Kanske stämmer det som en medkursare engång sade: Stora landskap ska målas på små format. Det små bilderna blev i varje fall betydligt bättre än de stora.

Dag 2
Vi börjar dagen med att gå igenom gårdagens målningar. Det är en klok nyordning att ha genomgången dagen efter. Vi är någorlunda pigga och Hasse Karlssons beröm och goda råd inspirerar oss inför dagens målning.

Hasses hus

Efter genomgången åker vi till Vik för att få utlopp för denna inspiration. Nu anser Hasse oss tydligen mogna att måla hus. Innan vi börjar visar han hur han gick till väga när han skissar upp ett motiv hela tiden med tanke på att den skulle ligga till grund för akvarellen. Sedan frågar någon: Hur börjar du då. Hasse anläggen en fundersam min och säger att nog skulle börja med himlen och sen måla den väggen där. Han ”målar” med en skisspenna. ”och sen låter jag det torka och medan jag låter det torka börjar jag på nästa akvarell där jag provar att börja med skuggorna först.” Han skissar samma motiv på nytt men bara med skuggor ”Sedan skickar jag in ljus.” Han doppar sin penna i en fantasikopp med vatten och släpper vatten i sin skiss. Underligt nog är det inte alls svårt att se för mig hur Hasses olika målningar utvecklar sig i färg.

Svårare är det att bestämma sig för något att måla själv. Jag gör två stora akvareller som blir rätt lyckade men är inte helt nöjd. Det känns som att jag bara gör det jag redan kan och inte ger mig på något som utvecklar mig.

Efter en inköpstur till Simrishamns konstmaterialbutik är dagen i stort sett slut. På kvällen efter middagen är vi tre som beger oss ut målar. Skuggorna är långa och ljuset faller vackert över åkrarna.

Dag 3


Hallamölle

Idag åker vi efter genomgången till Hallamölle. Det är ett efter skånska förhållanden stort vattenfall. Där står även en gammal kvarn. ”Jag tycker ni ska ge er på att måla fallet.” Säger Hasse entusiastiskt. Vi tittar tvivlande på röran av stenar och skummande vatten. Jag går runt länge och försöker hitta en spännande vinkel innan jag till slut sätter mig bland de andra och målar det de målar.

Jag drabbas av hybris. Den brukar komma den tredje dagen. Jag får för mig att jag ska måla friare och experimentera. Jag låter neutral tint flöda över allt. Det är bara jag som inte ser att det inte föreställer något. Men när Hasse kommer och lite försiktigt säger att han inte riktigt vet hur han ska läsa bilden. Då faller fjällen från mina ögon.

Senare ska Hasse visa hur han skulle måla fallet. Han stänker, skvätter och talar om att fallet är som en trappa. Bilden blir bara rörigare och rörigare. Jag börjar undra hur han ska reda upp när han säger att denna målning nog är ett misslyckande. Jag känner en viss tillfredställelse över att även en erfaren konstnär kan gå bet på ett motiv.

Samma kväll provar jag ett annat experiment. Jag har tagit med färgpigment som jag köpt i en vanlig färghandel. Jag rör ut lite pigment i gummiarabikum och vatten. Sedan testar jag att måla. Pigmenten driver och flockar sig i högar. Pigmentet som kallades oxidsvart blir skrovlig som granit och den obrända umbran lägger sig som slam efter en störtflod. Jag älskar det.

Dag 4
Idag tar vi sikte på Österlens högsta punkt, Hjälmaröd. Det är inget anmärkningsvärd med platsen, åkrar och en fin utsikt. Det som jag fastnar för är däremot en ödegård. Den ligger inbäddad i grönska. Jag frossar i grönska men själva gården blir ganska enkelt målad. När Hasse sen kommer för att titta säger han förståss att det är lite för mycket grönt men att själva gården är väldigt fin. Tänk att det ska vara så svårt att lära sig att vara enkel.

Framåt Kvällen är det avslutningsmiddag eftersom kursen slutar nästa dag. Alla klär upp sig utom jag som bara har målarkläder med mig. Det är som alltid fantastisk god mat och glad stämning. Sedan efter middagen går vi upp i ateljén för Hasse har tagit med sig sin lilla akvarellkollektion av olika konstnärer och sina egna skissböcker. Han visar och berättar om egna och andras olika arbetssätt och om hur han blev konstnär. Det blir en sen kväll.

Dag 5
Det känns som vanligt vemodigt när man vaknar sista dagen. Vi hinner måla till lunch sedan vill Hasse ha vårt material. Det har blivit en tradition att han gör en utställning med några bilder från var och en av oss. Det är alltid lika spännande att se vilka bilder han har valt. Vi städar först så att man har ro att måla sedan. Hasse säger: De akvareller ni inte vill ha kan ni slänga i den här soptunnan.

Folk ger sig ut och målar utom ett fåtal fotbollsentusiaster som måste se klart Sverige – Nigeria. Jag stannar på Innergården. Där står några stora krukor. – Undrar hur de blir med de nya pigmenten? tänker jag. Jag har flera hela ark Fabriano kvar så jag tejpar utan betänkligheter upp ett helt ark. Det blir ett stilleben i monumentalformat, ett rembranskt ljusdunkelmåleri med många lasyrer. Kort sagt inte alls ett Hasse Karlsson-stilleben men han gillar den och vill att jag ska måla på ännu mer. Så mycket för den enkelheten. Trots det känner jag att hittat något nytt som jag skulle vilja fortsätta att utveckla.

Efter en lätt lunch så är sitter vi på gårdsplanen, lapar sol och väntar. Sedan kommer äntligen Hasse ner och säger att utställningen är färdig. Det är med andäktig spänning vi går upp i vår före detta ateljé som nu förvandlats till galleri. Vi går länge runt och tittar. Tänk vad många bra grejor man inte sett. Många av oss fastnar för de små spontana bilderna som finns här och var. ”Vem har gjort denna?” frågar någon. Ingen vet. Hasse börjar ge kommentarer. När kommer till de små spontana bilderna frågar vi honom ven som har gjort dem. ”Jag vet inte. Svarar Hasse. De hittade jag i soptunnan. ”Javisst ja!” utbrister någon ”Det är ju en bit av den jag slängde”. Efter det blir de förlorade verken igenkända av sina olika skapare.

Johan Ramberg 24/6 2002